Baraacarro

Dom två orden beskriver hela min träning kort och gott. Jag fick en hel del bekräftat idag, allt slit, jobb och tårar. Idag var en sådan dag som jag fick en massor av feedback, när man verkligen känner att varenda strid med denna ponny var så värt det. Men samtidigt var han så jäklig som bara han kan vara, jag har ALDRIG varit så slut fysiskt och psykiskt efter en träning. Kändes som jag skulle spy, och inte minst var jag gråtfärdig hundra gånger om och ville bara hoppa av och åka hem igen.
Det låter ju riktigt lustigt egentligen, hur allting kan vara underbart och ett helvete på samma gång. Jag ska förklara!

Jag vet inte hur många veckor det var sedan han hoppade på riktigt, men senaste gången var tävlingen på kalmar om jag inte minns fel? Det är 5 veckor tror jag. Sedan har han ju inte gått speciellt hårt eller mycket den senaste veckan så han har nog lite mer energi än vanligt. Denna ponnyn som för några månader sedan behövde gå 2 pass om dagen för att ha alla fyra hovarna i marken inte har fått hoppa på 5 veckor gjorde såklart honom helt CRAZY, glad och galen!
Han var sjukt fin när vi red fram, sög tag i bettet, jobbade ordentligt genom hela kroppen, satte under bakbenen bra och lyssnade på minsta lilla vink. När vi började hoppa var han också helt underbar, han var lite "tittig/osäker" på vad han skulle göra i början men hoppade samtidigt riktigt fint genom hela kroppen. Han hade en jäkla power båda innan hinderna men speciellt ÖVER. Allting klickade, visst att han var stark som en oxe, men det kunde jag ta. Så kom vi till vattenmattan och jag ville verkligen över, fanns bara över så jag red så där äckligt bestämt som jag brukar göra efter 3-4 vägringar och han klippte den direkt! (HAPPY GIRL) men efter det började helvetet. Han fick gå iväg och då fanns det ingen återvändo. Han var stark, pigg, överallt och lyssnade inte ett skit. Allting blev pannkaka, han var där och jag på ett annat ställe, vi jobbade mot varandra istället för med. Han kom nära, långt ifrån, rev osv. Allting blev PANNKAKA.. Då kokade det över inom mig och jag gav upp. Hatar när mitt humör inte pallar trycket mer. För han var så fruktansvärt fin idag, det var längesedan han hoppade SÅ bra, synd att jag förstörde allt. Men känns ändå sjukt bra inför lördag.

Blev en hel del frågor och snack med Mats efter, han sa precis som mig. Att han var sjukt pigg och stark men SHIT vad fint han hoppade. Behöver bara lära mig att inte hålla för mycket precis innan hur pigg han än är. Men det kommer, det kommer.. När jag började träna för Mats så trodde han aldrig jag skulle kunna hoppa en LA, nu ska jag starta min tredje på lördag och satsar på en nolla!

Långt inlägg, men behövde verkligen få det ur mig! Vill ni ha film? Då vill jag ha 5 kommentarer!