Baraacarro

När jag såg Carro lägga upp,att man kunde skicka in en ''läsarstory'' till henne,som hon sedan valde ut några av. Passade då på att ta chansen,när jag har möjligheten att nå ut till så många,så ville jag berätta om hur det känns att mista sin ponny,sin bästavän med andra ord.

7 Maj 2012
En måndag,min namnsdag och för många var det bara en vanlig dag,men för mig? Jag förlorade min ena ponny den dagen,min bästavän. En del av mig bara försvann,bara få se hur allting kan ändras så fort. Gå ut i stallet den kvällen och se att sin ponny inte stog där längre,veta att ponnyn inte kommer komma springades i hagen. Det högg,det gjorde det.

Det värsta av allt var nog,att man visste att hennes hälta inte gick att göra någonting åt. Och att få se henne dag in och ut i 2-3 månader,och veta hur gärna hon ville att någon bara skulle ta in henne en dag och sadla henne och rida henne,som alla andra dagar i hennes liv.
Veta att man inte kunde göra något,att jag inte kunde gjort något alls för få henne stå här frisk idag.

I början av 2011 var det när jag fick äran att ta över min fina ponny,Celtic Magic. Från min syster som ridit henne några år innan,tidigare under sitt liv hade hon även varit med i EM,vunnit baltic cup osv i fälttävlan. Jag var så himla glad för jag fick rida henne,veta att snart är det hon och jag ute på fälttävlansbanorna. Men istället blev det massa tårar och jag bara ville ge upp, hon var så svår. Men en dag hittade jag knapparna. Och när jag äntligen var ute på min första fälttävlanstävling med Kelly som hon kallades,lyckades jag både rida fel i dressyrpogramet,få fel i hoppningen och rida lite för fort i terrängen,men endån knep vi en andra plats!

Dagarna där efter rullade på,som sedan blev till veckor och till månader. Tävlade lite hoppning med blandade resultat,under sommaren debuterade vi LB med 4 fel, kommer ihåg att jag var så lycklig den dagen. Vi tävlade några mer fälttävlanstävlingar, och hann även debutera p90 på hösten. Senare på hösten/vintern,red vi mest hemma och tränade någon gång ibland. Allting funkade så bra,hon hade nog aldrig gått så bra med mig som hon gjorde under den vintern. Och jag kände då,att året som kom där på,då skulle vi bli ännu bättre,komma ännu lite högre upp i klasserna.

Men istället blev hon halt,på julafton av alla dagar. Och sen efter det fick hon gå dag in och ut med sin hälta,som hon hade gjort allt för att bli av med. Och jag hoppades dag som natt på att hon skulle bli bra,men hältan blev värre. Har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då, och när vetrinären sa att hon aldrig mer skulle bli bra. Då brast allt,min bästavän.. skulle försvinna? nej,det kunde inte hända. Men den där söndagen, mamma sa till mig att ''imon åker hon''. Den dagen var den värsta dagen i mitt liv,bokstavlingen.

Det var nog först då jag insåg hur hemskt det var att mista någon,veta att en som stog en så nära,kunde bara försvinna så snabbt. Sen dess,har jag tagit vara på all tid jag har,med min andra ponny. För den dagen fick jag lära mig,att allting kan ta slut när som helst. Och jag vill att alla ni där ute,ska ta vara på tiden,relationen,allting ni har med eran ponny. För jag skulle göra vad som helst för att få mer tid med Kelly igen,vad som helst för att få se henne en gång till. För jag saknar henne,så himla mycket. Så ta vara på all tid ni har tillsammans med det ni värdesätter främst,för det skulle jag gjort om jag hade varit ni!