Baraacarro

Nu tänkte jag ta det för sista gången. Eller okej jag har tagit detta för sista gången minst 3-4 gånger. Men dett aär verkligen sista gången och undrar någon mer efter detta komemr jag bara länka inlägget. Inlägget som publicerades igår om ponnyn Dusty fick lite frågor om vad som hände. Jag var inte beredd på det då jag hade satt det på tidsinställt för ungefär 2 månader sedan. Men såklart, igår hade jag besäksrekord på helt sjuka siffror och då förstår jag att ni undrar.

Gold Dust som han heter va min första egna ponny. Vi hade provridit runt 10 hästar innan honom och jag var verkligen less på att åka runt halva Sverige för att ändå inte hitta någon ponny. Men så fick jag tips av en tjej som jag känner om en isabellfärgad kraftig d-ponny för ett bra pris. Jag kan säga så att efter att ha sett annonsbilden och alla filmer hade jag i princip bestämt mig.

I annonsen stod det kräver rutinerad ryttare, vilket det gjorde i var och varannan annons. Så vi ringde, och då kom det fram att han var ganska spänd av sig och att han behövde en orädd ryttare. Vi fick även veta att dom sålde honom åt ägaren som lämnat tillbaka honom efter 3 månader då hon inte vågade rida honom. (efter att vi köpt honom fick vi även veta att en annan tjej köpt honom innan denna tjejen och lämnade tillbaka honom efter 6 månader)

Jag var orädd, jag var verkligen aldrig rädd för att rida. Så vi åkte och provred och minst sagt, han var spänd. Han stod stilla men var jättespänd och på sin vakt när jag skulle sitta upp, sen red jag runt lite, hoppade några hinder och sådär. Det gick superbra verkligen, jag skrittade på långa tyglar och jag satt på min blivande ponny, jag visste det redan då. Nästa helg åkte vi och provred igen och jag flög av, och jag erkänner att jag blev faktiskt lite fundersam, men jag var kär på alla andra sätt så påvägen hem i bilen ringde vi och sa att vi skulle ha honom. Veckan efter besiktigades han och han var min.

Sen gick det dagar och veckor då allting var bara jobbigt, det tog halvtimmar att ens kunna sitta upp på honom och väl uppe satt man som fryst, jag travade runt lite varv efter varv och tyckte livet var bra. Han började dra iväg med folk till och från hagen och tillslut fick bara jag och några andra ta in och ut honom. Allting blev värre.
Så en dag efter en månad ungefär så small det. Jag tappade stigbygeln och D blev livrädd, han stack och sprang sprang sprang.. Och jag som aldrig tidigare varit rädd för att rida blev helt skakis. Efter det så hände det varje ridpass, det var som om något hade lossnat i hans hjärna, han stack flera gånger varje pass, i ren panik. Vi fick börja slänga upp mig då han inte klarade av när jag satt upp i stigbygeln. Jag började rida med inspänningstyglar så att han inte kunde sticka och jag vet inte allt vad vi gjorde.

Jag sökte till ponnyakuten och hans problem var riktigt tydligt, FÖR tydligt. Han stacka direkt när jag suttit upp och jag fick inte stopp på honom. Tobbe tyckte mitt problem var både för stort och alldeles för farligt så jag kom inte med. Efter det blev han halt och vilade i 2 veckor. Under igångsättningen fick vi extrema bakslag och jag minns just ett så väl. Jag hade skrittat några varv i ridhuset, han var jättelugn och jag hade precis tänkt gå ut för att skritta i skogen - såklart skulle mamma leda honom för säkerhetens skull. Varvet innan vi skulle gå ut så knäpper det till i väggen bakom honom och han exploderade, han sprang och sprang och sprang, aldrig varit med om liknande. Så när jag fick stopp på honom skrittade jag ett varv sen hoppade jag av, gav honom till mamma och gick ut och grät. Det var sista gången jag satt på honom.

Vi bestämde oss för att sälja honom, vi kollade med de gamla ägana om dom kunde köpa honom vilket dom kunde och nu står han kvar där. Jag säger inte detta för att det ska låta bra, men där han står nu är nog ända stället på jorden där han verkligen trivs. Han är en annan häst där.

Alltså, det som hände var att vi inte klarade av honom, så vi sålde tillbaka honom. Och jag borde egentligen inte skriva ut detta här på bloggen, men jag har redan bestämt att när jag blir 18 ska jag köpa honom. Så ska han få stå i min ägo tills han inte orkar leva mer. Denna ponnyn är verkligen den mest speciella varelsen på jorden, och en dag vill jag förstå vad som gör att han blir den han blir.