Ta steget över tröskeln..
Jag har en låt som jag alltid lyssnar på om jag är nere, ledsen eller om något har hänt. Det är låten över, You raise me up med Westlife. Den är så sjukt bra, älskar texten och ja allting med den! Och den senaste veckan har varit en vecka full med denna låten, veckan har alltså inte varit på topp precis, utan snarare på botten.
Första gången jag hörde denna låten var i slutet på mitt konfaläger i somras, samma vecka som vi bestämde oss för att inte ha kvar Dusty. Alltså påminner denna låten extremt mycket om honom. Och den veckan, oj så mycket känslor jag hade då. En av känslorna var att aldrig ta det där steget, att ta riskerna eller inte? Att satsa allt eller inget, ge allt och kanske förlora allt, ge inget men förlora allt? Valen var så många och så fruktansvärt svåra.
Även om jag inte alls vill sälja Chuck så står man lite i samma sits, ni vet när allting känns värdelöst, man vet inte om man ska göra si eller så, satsa allt eller skita i allt? Och just det tänkte jag ta upp, att våga ta steget och sedan klara allt, eller inse att ta steget aldrig kommer bli bra. Dusty gav jag en chans till ett bra liv, medans om jag skulle göra detsamma med Chuck så skulle jag ge upp.
Skillnaden mellan att ge upp och att ge det hela en chans är stor. När jag tog beslutet att inte ha kvar Dusty fick jag till 99% stöd och förståelse, men vissa ifrågasatte mitt beslut med olika frågor. Kommer inte ihåg exakt idag men många sa att jag bara hade haft honom i 3 månader och att jag skulle ge det tid. Att han var speciell och inte skulle behöva flytta ännu en gång. Men där lyssnade jag inte ett skit på vad andra sa, inte heller när jag fick tips om hur jag skulle rida honom. Jag tar åt mig av tips när det gäller t.ex chuck, men när det gällde Dusty så tog jag inte ens in orden i huvudet. Eftersom att han var så fruktansvärt speciell. Jag hade gett det hela flera chanser, nya chanser hela tiden gång på gång. Men aldrig blev det bra.. Jag kunde säga några dagar innan att jag ALDRIG skulle sälja honom innan jag blev 18 och att jag skulle få honom att bli "normal". Men jag började till slut inse att det aldrig skulle funka hos mig. Så jag GAV honom en ärlig chans genom att inte ha kvar honom.
Vissa dagar när det går riktigt dåligt med Chuck så blir man både arg, ledsen och besviken. Man orkar inte bry sig ett skit om hästen och har nästan lust att skita i den några veckor framöver. Men det kan man ju inte? I alla fall inte jag, sen om vissa andra har föräldrar som kan ta hand om dom i flera veckor och låter er skita i dom så kan ni göra det men inte jag. Jag kan inte skita i honom och bara för att det går dåligt kan jag inte sluta rida för det, bara för att..
Just nu är det en period för C & mig då allting verkar gå skit, dag ut och dag in sitter jag och kämpar och verkligen försöker utan någon förbättring. Jag ha gjort samma sak i snart 2 månader utan någon ändring. Jag har inte gett upp utan kämpat och kämpat och det känns verkligen helt meningslöst 90% av dagarna. Det är skönt att slippa rida honom dom dagarna han vilar och kämpigt dom dagarna jag måste rida. En dag gav jag upp, jag tänkte att jag skulle fixa det, men sen bara släppte det och jag gav mig. Tur att det finns dom som står bredvid och peppar, för jag satte mig upp i sadeln igen och red klart det passet. Hur dåligt det än gick så gjorde jag det. utan någon bättring.. Idag red jag och hela passte gick åt skogen, men jag gav mig inte.
Jag känner såhär efter 2 månaders slit för ingenting att man skulle vilja ge upp, men jag gör det inte för en dag vet jag att det kommer släppa. Jag tror att om det så är om 3 dagar eller 3 år så är det en dag då han kommer fatta vinken med vad jag gör och vad jag vill och vi kommer bli ett istället för 2. Då kommer vi vara oslagbara, i promise. Den enda skillnaden mellan C & D är att jag inte är rädd nu, jag vet att han bara gör det för att. Jag har insett att om jag slutar nu, då får jag stå där och skämmas för att jag gett upp, för hur mycket slit detta än är så VET jag att vi kan.
Vad jag ville komma till är att man måste tänka till när det blir motigt, i dagsläget känner jag noll motivation till att rida 5 dagar i veckan, 99% av alla mina ridpass blir skit och ingenting går framåt. Men jag tänker på VAD det är som får det att bli såhär.. Det är endast fjanerier etc.
I somras så hade jag noll motivation till att rida 7 dagar i veckan(100%), 30% av mina ridpass gick skit och saker gick både framåt och bakåt. Alltså i översikt gick det bättre med D. Men jag tänkte också på vad det var som fick mig att känna såhär och det var för att jag var rädd för D och han var rädd för mig, jag hade redan förlorat dom stunderna jag skulle tagit vara på med honom och jag visste, att dagen då allting skulle bli bra skulle aldrig komma. Det skulle aldrig funka med honom, det var inte meningen om ni förstår?
Nästa gång det känns meningslöst och tråkigt, tänkt efter innan du gör ett beslut. Kanske står du i samma läge som jag, med en ponny med kapacitet för ALLT, med en ponny som behöver all tid i världen? Take your time!
Jag tycker du gjorde rätt beslut med Dusty. Chuck verkar ha ett helt annorlunda psyke liksom så jag tror det kommer ge sig. Kan berätta att min ponny har tagit mig 2 år att kunna rida normala pass där jag känner mig 100 % säker och där jag lärt honom gå i form, bli modigare osv. I början var han en riktigt svår ponny. Han stannade och smet förbi hinder, stack med mig, jag ramlade av massor och blev nästan rädd. Men här står jag idag, med en ponny som kan ridas av nästan vem som helst, har fått fina muskler och är otroligt snäll. Såklart blir det lite bus ibland, speciellt nu på vintern då han är lite extra taggad. Men oj vilken skillnad! Så låt det ta tid, allt arbete kommer löna sig i slutändan. Om du behöver lite hjälp kan du kanske be ngn tränare sitta upp någon gång och tipsa lite hur du ska göra? :)
Kram
Hej! Såg att du brukar göra outfits till folk och då undrar jag om du skulle kunna göra en till mig och Lars? :D
Isåfall så finns bilder här: http://srkbast.blogg.se/2011/november/godmorning.html#comment
Dusty kommer ju från samma ställe som min, Klasika, har bara haft henne sen oktober men jag känner igen henne så mycket i dusty. Med det jag skriver nu, menar jag INTE att smutskasta stället där de kommer ifrån, då de är väldigt trevliga personer med BRA hästhållning, det jag tänkt extra på, är bara det att deras hästar är iprincip lika dana.
Även fast de kommer från helt olika länder, med olika bakgrunder, är hästarna lite på samma sätt.
Klasika är OTROLIGT känslig i munnen, samtidigt som hon är så himla stark och kan skita fullständigt i mig. Hon stegrar, bockar, gör caprioler, drar iväg, och you name it. Hon är svår att sitta upp på.
Hon smiter gärna iväg i övergångar.
Stämmer inte lite av det in på Dusty iallafall? Jag hoppas att jag inte "drar upp" någonting illa för dig nu, det är bara en lätt fråga.
Jag har fått såna otroliga påhopp på bloggen, om hur jag PLÅGAR Klasika, för att jag tar i henne, för att jag säger till när hon gör fel osvosv. Jag har provat ALLA metoder, alla möjliga sorters bett, jag har vart "för" snäll, jag har vart Elak, men ingenting hjälper. Jag kommer ingen vart med henne.
Man tycker ändå att NÅGONTING borde ändras på 3 månader, men det gör det inte.
Förlåt om jag bara är en dryg läsare som kommenterar, men svara helt ärligt nu. Tycker du att det är värt allt slit, alla pengar, alla chanser jag ger henne? Tänkte att du kanske förstår mina tankar eftersom dom kommer från samma ställe och allt..
:)
Tycker verkligen att du gör rätt som inte ger upp nu, det är fruktansvärt starkt! Jag vet precis hur du känner dig, jag har varit i samma sits en gång i livet, när vi köpte Spirit. Allt gick bra till en början men efter ett tag kom motgångarna, jag var livrädd för henne, jag ville inte rida henne pga detta, hon stegrade sig så högt så hon gick över på rygg, det tog i mot att ens tänka tanken på att rida.. Hon stegrade för minsta lilla, såfort det var något som inte passade så reste hon sig rätt upp. Jag ville inte ha henne längre och vi övervägde försäljning men med folk som har stöttat och varit förstående fick mig att kämpa vidare, och jag ångrar inte en endaste sekund att jag inte sket i allt och gav upp i det läget, jag gav henne den tiden hon behövde och det har ju fungerat! Det är så fruktansvärt mycket nerv i denna hästen och jag kan tänka mig att det är det i Chuck också? Det tar oftast längre tid med de hästarna, det tar tid att tränga in i deras huvud och bryta ner deras vägg, det kommer alltid att finnas där, de kommer alltid ha nerv men det blir verkligen bättre och kontrollerbart, på en helt annan nivå.
Jag är så glad att jag inte gav upp, nu står jag med världens underbaraste ponny! Jag är helt säker på att du kommer klara detta.
Kämpa på! ♥
Jag tycker att det låter som du behöver hitta en bra tränare till dig och chuck. Jag känner igen mig eftersom jag har haft det lite
jobbigt med min ponny och jag skulle aldrig kommit dit jag är idag utan min tränare! Annars finns det risk att man bara står stilla på samma plats och allting bara går skit. Så ta dig tid och hitta en tränare som passar er:) Hoppas det går bättre i framtiden! :) Kram!
sv: Ja texten blev mer än okej, tack så jättejättemycket för att du tog dig tiden att svara, betyder mycket! :)
Tycker inte du borde ge upp än! Ni har inte riktigt lärt känna varandra än. Om det hjälper kan jag säga att jag var precis lika osäker på Toy som du är på Chuck just nu. Allt kommer lösa sig!
sv: så lite så:) synd att du inte kom me i ponnyakuten, såg dig för någondag sen på tv, din andra ponny är riktigt fin den me:D
Den låten påminner mig om september förra året, när jag förlorade min största förebild. Alla "vackra och fina" låtar påminner mig om honom :'(
Tycker du gör rätt i att inte ge upp om Chuck, kan knappt vänta till alla hoppträningar och hopptävlingar, ni kommer sopa banan med alla :D
