the last day of the start of something new
Ett läskigt minne i min hjärna som aldrig försvinner, som aldrig någonsin kommer att försvinna. Som aldrig kommer blekna bort. det är du. Jag kommer ihåg varende dag, varenda ridpass. Gången då vi skulle rida våan första privatlektion för Malin. Första gången vi satte på dig inspänningstyglar. Första passet som du stack med mig. Den 3/5 kommer jag aldrig glömma.(film finns)
Men dom dagarna jag allra senast kommer glömma, det är alla dom underbara dagarna innan du stack med mig för första gången.
Det tar så stor plats inom mig, överallt, i min vardag, hela tiden. Det går inte en enda dag utan att jag kollar på en video eller film på dig. Brukar gå tillbaka på min gamla blogg och kika igenom massor av inlägg. Inlägget där jag berättade allt.
När jag kollar på filmer och bilder så kommer alltid tanken upp: vart i livet skulle jag vara nu om vi hade kvar honom här hemma?
Det är läskigt.
Den tiden i mitt liv var hemsk, dagarna var långa, väldigt långa. Och tiden med dig var kort, jag visste att du skulle åka om några dagar, den känslan vill jag aldrig mer uppleva. Jag kunde inte sova på nätterna, kunde inte kolla någon i ögonen, kunde inte gå till skolan och det allra svåraste var nog ändå att cykla själv till stallet. Jag klarade inte av att gå in genom dom blå metalldörrarna för att möta allas blickar, ALLA som visste.
Jag gav upp redan andra dagen. Mamma tvingade iväg mig till skolan efter att legat hemma i sängen två skoldagar. Jag kommer ihåg hur mycket jag grät innan skolan och att mamma fick skjutsa mig dit och direkt när jag kom in genom skoldörren och mötte många människors blickar, både dom som visste och dom som inte visste. Då sprutade tårarna.
Jag tillbringade en lektion i skolan och på en toalett, resten av dagen var jag hemma. Samma dag följde mamma med mig till stallet. Men jag var aldrig inne i stallet utan bara i hans box.
Jag kommer ihåg allt så väl, alldeles för bra. Hur jag efter 5(?) dagar tagit vatten över huvudet och gått in och satt mig vid bordet med alla andra. Jag var tyst, sa inte ett ord, men jag satt där och det var huvudsaken. Det kanske var 5 minuter max, men om jag inte gjort det vet jag inte hur det hade blivit?
Jag satt varje dag ute i hans box och grät, mamma fick sköta om honom för jag hade ingen ork alls.
Jag vill inte få det att låta överdrivet, för det var precis såhär det va. Så mycket som jag älskade honom, så fel det kändes att inte min gula fina ponny stod där ute och väntade på mig varje dag.. det var läskigt.
Samtidigt som han lämnade Kalmar och vi lämnade honom. Så var det som om sorgen försvann. Jag kunde leva igen. Tolka mig rätt. Jag kunde släppa allt som legat på mina axlar i 3 månader. Och det var som en befrielse.
Även om detta var den allra värsta tiden i mitt liv så vill jag säga att jag samtidigt var riktigt lycklig. Alla mina vänner förstod mig, det var ingen som sa "du kan prata med mig om du vill". För det fanns inget att prata om, alla visste att jag inte ville prata om det, Jag ville lämna det bakom mig. Alla var så himla snälla och omtänksamma och lossades som ingenting hänt. Fick mig att bli glad.
Ett bevis på att mina vänner är så himla underbara.
Jag vill säga tack till er! Till Anna som satt med mig halva skoldagarna och jag fick gråta hos henne.
Till alla tjejer i stallet som fick mig att skratta och "födas på nytt".
Till Majja som gav mig dom underbarast kvällarna i mitt liv. Sena kvällar hemma hos henne med godis, film och NO TALK.
Och så vill jag tacka min mamma. För att hon stod bakom min rygg och fängade mig varje gång jag föll, höll mig i handen när jag var som allra räddast och peppade mig till att förtsätta "leva".
Och så tack till alla läsare som skickat kommentarer och underbara texter. Alla läsare som stöttat mig genom vått och torrt.
Till alla ridlärare som stöttat mig och gett mig en hjälpande hand!
NI ÄR SÅ JÄVLA UNDERBARA!
Nu i slutänden vet jag fortfarande inte om jag gjorde rätt. Det är en sak jag aldrig kommer få reda på. Och jag vill gärna ha det osvarat! Bäst så.
En dag, en vacker dag. Då kommer jag ge dig en ny chans.
Filmer och bilder som har enorm betydelse.
Jag hade allt för mycket i mig som jag var tvungen att släppa ut..
Kommentarer
Postat av: Anonym
åh fyfan, tårarna bara rinner. det påminner mig allt för mycket om sista tiden med min ponny...
Trackback
