Hopprädsla
Jag är hopprädd, jag har alltid varit hopprädd och jag kommer nog allltid att vara det. Det trodde ni inte va? ;)
Jag kommer så ihåg när jag var liten och red på ridskola, gör det idag också men när man var lite var det med ledare och allt dedär. Jag ville inte åka till stallet, ville inte rida och frågade hela tiden hur lång tid det var kvar, när det var slut osv.
Jag gillade inte att rida, men jag fortsatte i alla fall. Jag kommer även ihåg när vi började "hoppa", vi hade cavalettisar på ca 30 cm och kryss och räcken på max 40 cm. Jag var livrädd. Kommer ihåg det än idag, red Sigge en liten shettis som hade egna trix. Så han brukade LÄGGA sig ner med barnen på ryggen, kanske någon meter innan hindret. Det gjorde inte det hela bättre nej.
Red även hästar som var aningens piggare - trollet t.ex snabb som tusan och en meter innan springer hon åt sidan, dixie likadant.
Jag tror det är något som fastnat sedan jag var liten, det kommer nog aldrig försvinna ur min hjärna att jag tycker det är läskigt. Men samtidigt älskar jag det. Det är en sådan blandning detdär.
Jag blir supernervös innan vi ska ha hopplektion eller jag ska på hoppträning, blir supernervös på tävling och blir sjukt nervös så fort hindret är över 1 m. Jag har försökt att bara koppla bort det, men det sitter där. HÅRT SOM STEN. Det är något jag troligtvis kommer få leva med, jag tror inte jag kommer kunna träna bort det tyvär.
Rider jag en ridskolehäst, som jag vet hur den funkar och kanske ridit mycket innan, då blir jag sällan osäker, utan mer bara nervös. Jag tänker alltid nu fan ska vi över. Innan hoppade jag Rhona mycket och hon är en ponny med ganska dåligt självförtroende i hoppningen just, där va det jag som fick pusha på henne och ge henne självförtoende och till slut blev vi ett team. Men jag har aldrig varit helt orädd och har aldrig litat på att hon ska hoppa. Vilken häst jag än rider så litar jag aldrig på att den ska hoppa, jag håller alltid om och hjälper den över även om den gärna gör det själv.
När jag rider Chuck så är jag nog som allra mest hopprädd. Jag känner honom inte, eller i vissa lägen. Men det kommer ta ett BRA tag till innan vi verkligen känner varandra. Men när vi hoppar tänker jag hela tiden som jag gör på alla andra hästar, hålla om och tänka över. Sen ger han mig också en hel del självförtroende ja det gör han! Men jag vet att han inte kommer hoppa i alla lägen och just då måste jag vara där och stötta upp honom. Vi kommer bli ett team till slut.
Men att jag är hopprädd, det är nog inte många som tror va? ;)
Jag ÄLSKAR att hoppa, älskar att hoppa högt, älskar farten och känslan. Om jag inte hade varit rädd hade jag nog aldrig blivit nervös och utan nervositeten hade jag aldrig fått den känslan jag har i magen och utan den känslan hade jag inte tyckt det var roligt. Så det är nog en bra grej detdär.
Rädslan får mig att tagga till, den ska vara där. Det bara är så!
Texten blev en ANING rörig osv. Hoppas ni förstår. Är ni hopprädda? Vad gör ni isåfall åt saken? :)
I SLUTÄNDEN MÅSTE JAG NOG ÄNDRA MIG LITE.. JAG ÄR KANSKE INTE DIREKT HOPPRÄDD. JAG ÄR MER SPÄND OCH NERVÖS NÄR DET GÄLLER HOPPNING.. Så är det nog ;)
Lite hatkärlek kanske? :)
Jag är aldrig hopprädd, har aldrig varit och hoppas aldrig att jag blir. På något vis lyckas jag nästan alltid koppla bort hjärnan som ibland annars vill tänka "det kan gå fel". Är glad att jag kan göra det för jag älskar hoppning :)
Håller med!Innan hindret precis innan så blir det lite, helvettes jävlar hur ska det här gå? Men gillar ändå hoppingen . Sedan hänger det nog lite med åldern, när jag var yngre så hade jag 0 respekt. Idag så är jag mer rädd för att ramla av ect.
sv: Haha, men du har tur som älskar de så pass mycket att du faktiskt gör det iaf :):)
hej, gillar du justin bieber måste du besöka vår jb blogg! :) kram
jag har alltid varit lite rädd för att rida nya hästar eller sånna som jag inte känner så väl. Och framförallt att hoppa. Det tar tid för mig att lära känna en ny häst och verkligen våga rida den på riktigt. Nu har jag inte hoppat regelbundet på väldigt länge och då tycker jag att det är jätteläskigt så fort hindret är över 50 cm typ, till och med på min lilla ponny som jag känner utan och innan. Men när jag är "igång" mer och hoppar oftare känns det bättre (:
Jag är hopprädd, mer eller mindre beroende lite på. Jag måste hoppa i alla fall 1 gång varje vecka för att inte tappa självförtroendet och bli rädd. Vad jag har för tränare spelar också väldigt stor roll, om man ger mig chansen att fega ur så gör jag det. Jag har dock en super tränare som jag rider för ibland och hon är verkligen stenhård och säger bara RID NU och kom ihåg att andas också! haha :) Sen spelar ju hästen väldigt stor roll också, hur mycket man har ridit den och så :)
Jag är inte HOPPrädd, men jag är vansinnigt HÖJDrädd :P
Jag har varit hopprädd några år nu, men det är bättre idag än för ett par år sedan. Men jag blir riktigt pirrig om vi ska hoppa högt eller hoppa ett tittigt hinder, och den känslan avskyr jag! Min ponny är ganska lurig också, och tittig, men det har dock blivit bättre. På tävling brukar jag kunna koppla bort rädslan och vara fokuserad, hoppa banor på 80 cm. Men på träning blir jag mycket mer nervös :/
