Baraacarro

klart ni inte vet, men gick och la mig typ kl 3 igår.

gick upp kl 9 ;o hur fan går det ihop. nej usch jag

HATAR att gå upp tidigt och lägga mig tidigt xd jag kommer

inte kunna somna fasst jag e så trött...

nu har jag bara sån lust att ta en kniv och skära sönder mig.

skära igenom min hand låta blodet rinna och torka av det på

ett vitt lakan och hänga ut det utanför fönstret och visa att jag finns!

när mina föräldrar fick se att jag faktiskt hade ärr, jag trodde jag skulle ta livet av mig på riktigt. jag trodde inte jag skulle orka en sekund till. jag stack direkt till stallet, ställde mig hos dixie och grät.

jag tror aldrig jag gråtit så mycket på en gång. den veckan va den värsta i mitt liv. jag trodde jag skulle ta livet av mig vilken dag som helst och nu när jag repat mig så börjar det om igen. när jag verkligen har sån panik att jag inte vet vad jag ska göra så kan jag inte sätta mig i sängen ta fram något vasst och skära ett sår. det går inte! för det finns inget vasst framme längre.

jag flyr hemifrån på morgorna och kommer hem så sent det går, jag kan inte leva hemma längre. mina föräldrar skäms över mig. det är det värsta. att dom inte står för vad dom har och äger, att skämmas över sin egen dotter är inte okej?

folk påstår att jag gillar min mamma innerst inne... men det gör jag inte. jag kan inte längre säga att jag älskar henne egentligen som jag alltid sa förut, jag vågar inte lita på min familj, det är ett stort hot för mig. jag är  rädd för att komma hem. rädd för att bli slagen eller utskälld. jag är fan livrädd.

ingen & jag menar verkligen ingen förstår vad jag går igenom.

jag har varit känslokall förut. försöker att inte visa mina känslor för folk. men nu gråter jag varje dag.

och det finns verkligen ingen som förstår.  när jag mår dåligt finns det ett val, åka till stallet ställa mig hos dixie och bara gråta, säga att jag älskar henne och att jag alltid kommer att göra. hästar är så jäklans bra! dom förstår faktiskt. dom är bättre än människor. dom skulle aldrig kunna avslöja en hemlighet, dom är ofta samma humör som en själv. hästar förstår. alla ser dixie som ett hot. ingen vågar gå in till henne sätta sig i ett hörn av boxen och bara kunna gråta ut. men man kan lita på henne. hon tröstar. jagvet att hon är ganska tjurig men när jag kom gråtandes låg hon ner och hon hade öronen framåt hela tiden. jag satte mig bredvid henne och hon buffade på mig. ni förstår inte hur bra en häst kan vara? hon verkligen stöttade mig. hon var lugn och ingen annan än hon kan jag lita på så här jävla mycket. ni tycker nog att jag är jättetöntig nu, men hon är som min bästa vän. jag har gråtit för jag var så LYCKLIG att jag hade henne för mig själv en sommar. jag är lycklig att hon finns, även att jag inte kan rida henne. att bara gå in till henne krama om henne och säga att jag älskar henne... det är som om hon visar ngt tillbaka, att hon älskar mig.

jag har alltid gått till henne om jag mått skit. har aldrig sagt det till ngn. och nu när hon ska säljas. jag vet inte vart jag kommer ta vägen. jag kommer gå igenom så mkt helt själv... för det finns ingen annan jag kan lita på, allt är för mig ett stort hot. ...